Musik: Oratiorium troget budskapet

Lika bra att slänga in brasklappen med en gång: Undertecknad är ingen kännare av finmusiken, och knappast en flitig konsertbesökare heller. Men när det är svensk premiär för Sven-David Sandströms oratorium Messiah (komponerad helt utifrån samma texter sammanställda av Jennings, som Händel tonsatte) i ett konserthus nära mig, då måste jag bara passa på.
Den professionella bedömningen av solisterna Karin Roman, Ivonne Fuchs, Timothy Fallon och Berndt Valentin, liksom av Gävlesymfonikerna på hemmaplan eller den hundrahövdade kören (Gävle Symfonikör plus Uppsala Akademiska Kammarkör plus Fyris Kammarkör), allt under Stefan Parkmans ledning, får andra ägna sig åt. Men vad har ett sånt här mastodontverk att ge publiken?
Till att börja med, och sluta med, så står Bibelordet i centrum i oratoriet. 50 stycken, somliga sammanlänkade musikaliskt och andra med korta pauser emellan för notbläddring och andhämtning, beskriver hela frälsningshistorien.
Somlig ny musik är publikfriande, vill alltför mycket vara just ny eller just traditionellt förankrad. Som barn tvingades jag antagligen lyssna för mycket på tolvtonskompositioner. Men över hela detta oratorium vilar ett lugn och en trygghet - det är narrativ musik när den är som bäst, till stöd för bibelordets budskap. När jag grips av ett överraskande känsloläge är det för att ordet överraskar. Att Gud hånler åt sina fiender, inte hade jag tänkt på det (Ps 2:4).
När den första delen slutar med Matt 11:30, studsar körstämmorna som lätta ballonger: His yoke is easy, His burthen is light. Gång på gång, det låter som "His joke is issy". Glädjen är självklart närvarande.
Under den andra delen stiger nyfikenheten: Hur kommer "hallelujakören" att låta? Händels version är ju så otroligt etablerad, det är som att skriva ny musik till nationalsången.
Men ingen blir besviken: Det är ett försiktigt men upprepat Halleluja, till en början nästan framviskat, nedtonat i en postkristen kontext där det kan betyda vad som helst. Men sedan växer det, modet att bekänna stiger upp till proklamationsnivå. Jublet vet inga gränser.
I förväg var jag också lite ledsen över det faktum att engelska är det nya latinet - med reformationen kom ju idén att Guds ord ska predikas på folkspråket. Men Messiah är beställt från USA, kanske svenska kyrkor inte har ekonomiska resurser till sådana verk. Och lustigt blir det när den engelska 1700-talstexten i programmet sätts intill Bibel2000. Men formen har som sagt underordnats budskapet, och när annars i Sverige betalar tusen kulturintresserade 200 kronor i entré för att i två timmar matas med bibelordet?
Frågan jag hade med var om Sverigepremiären mest var en kulturell eller en andlig upplevelse. När tredje delens "Amen" klingat ut i den sprödaste tonen violinerna förmår, är publikens andäktiga tystnad ett folket amen. Det är ett ännu bättre betyg än de följande stående ovationerna för Sven-David Sandström, dirigent, solister, korister och musiker.
Svenska körer och kyrkomusiker är att gratulera till denna gedigna utmaning. Är det tekniskt svårt? Antagligen. Men det brukar inte vara något hinder. Är det värt jobbet? Absolut.
Att gratulera är också den som hinner skaffa biljett till uppförandet i Uppsala Universitetsaula söndag 14 mars, eller i Berwaldhallen (med annan orkester) 21 mars.