Tema: Brott och straff

Han arbetade som polis på Stockholms våldsrotel när hon dömdes till 50 års fängelse för narkotikasmuggling i Thailand. För några år sedan korsades deras vägar. Läs historien om EFS:aren Anders Bergstedt och ”Diplomatdottern” Karolina Johnsson.

Del 1: Medkänslans förkämpe

Anders Bergstedt är predikantsonen som vid 18 års ålder rekommenderades av landsfiskalen i Bjästa att bli polis. I rekommendationsbrevet till landsfogden kunde läsas:

”Återställes vördsamt med förmälan att jag vid flera tillfällen varit i kontakt med sökanden, Anders Bergstedt, med anledning av hans tänkta anställning vid polisväsendet. Han är pigg, vaken och verkar vid samtal intelligent. Han har ett korrekt tal och öppet uppträdande. Han är nykterist, politiskt pålitlig och kommer från ett gott hem, varifrån han är van vid ordnad ekonomi. Han har god hållning och verkar inte ha några defekter.”
Resten är historia. Anders gick en tre månader lång förberedande polisutbildning i Gävle, varefter praktik och konstapelklass följde. Sin första ordinarie polismanstjänst fick Anders på Lidingö 1965, efter att ha vikarierat i Sundsvall och Örnsköldsvik. På Lidingö lade Anders grunden till sin karriär och det dröjde inte länge förrän han skaffat sig kontroll över brottsligheten i området.
– Det föll inte i god jord hos alla, utan resulterade i att jag och min familj blev trakasserade av ett gäng. Vid ett tillfälle kastades en brandbomb mot vårt hus. Det var psykiskt jobbigt för hela familjen, säger han.
Några av poliskollegorna antydde att Anders hade sig själv att skylla för trakasserierna, då de menade att han gått för offensivt fram. Själv ansåg han att han bara följt sitt rättspatos, något han fortsatt med under hela sitt yrkesverksamma liv. När han ska beskriva hur han tycker att närpolisen bör arbeta delar han med sig av ett exempel ur sin egen karriär:
– Det var en rattfyllerist nere i Högberga som fått sitt körkort återkallat. Han brukade alltid köra till jobbet men utan körkort gick det ju inte. En morgon hade jag och min kollega en känsla av att han trots detta fortsatte att köra bil, så vi ställde oss utanför hans hus kvart i sju på morgonen. Klockan sju öppnades dörren och mannen kom ut. Men han gick förbi bilen och började istället vandra mot tågstationen i Högberga. Då fick jag en sådan medkänsla att jag körde upp bredvid honom och erbjöd honom skjuts till jobbet. Så ska närpolisen arbeta. 
När Anders jämför dagens arbetsmiljö för poliser med den verklighet han själv mötte som nyexaminerad polis är det inte en problemfri bild han målar upp.
– Klimatet har blivit hårdare. Många kommer från en lång utbildning och blir chockade när de inser vad polisyrket innebär i dag. De tappar sugen efter bara några år.

Anders förklarar att hans kristna bakgrund haft stor betydelse i yrkeslivet, speciellt vid utredningar av grova våldsbrott. Då har han fått känna sig som själasörjare för både offer och misstänkta.
– Att vara kriminalpolis har mycket gemensamt med präst- och skådespelaryrkena. Vi försöker alla att sälja ett budskap, säger han och framhäver vikten av att behandla brottslingar med medmänsklighet.
Med en hård attityd kommer man inte särskilt långt, menar han. Inte heller med hårda straff. Detta har han fått erfara inte minst genom sitt arbete med återfallsbrottslingar.
– Anstaltsvården som den ser ut idag är väldigt bra och internerna förbereds för ett liv i frihet. Problemet uppstår när de kommer ut i friheten. Då finns ingen hjälp att tillgå. De har några hundralappar på fickan och återgår allt som oftast till gamla mönster. Det behövs mer tid till återanpassning, säger han.

En av de återfallsbrottslingar som Anders engagerat sig i är Timo. När de träffades 2005 hade Timo suttit 52 gånger i fängelse. Anders försökte se personen bakom domarna och har sedan dess fungerat som stödperson till Timo.
– Timo har begått brott i hela sitt liv. Han känner inte till någon annan verklighet. Häktet har blivit hans hem. Trots det är jag hoppfull inför hans framtid.
– Han representar den stora mängd återfallsförbrytare som finns i Sverige. Jag kan inte rädda dem alla, men för enskilda fall går det ju att kämpa. Om samhället skulle prioritera återfallsbrottsligheten skulle enorma summor kunna sparas in.

Karolina Johnsson jobbar på den ideella organisationen X-Cons, där före detta kriminella och missbrukare hjälper varandra tillbaka in i samhället. I december 2009 satt hon på tunnelbanan och läste dagstidningen, när plötsligt en artikel om Timo fångade hennes uppmärksamhet.
– Timo verkade vara den perfekta personen för det projekt vi planerar, säger hon.
Projektet i fråga är ett behandlingshem för människor som slussats fram och tillbaka inom kriminalvården i många år, som anses vara söndervårdade och utan framtid. Projektidén går ut på att behandlingen ska ske så långt bort från gamla gängor som möjligt. Därför är behandlingen förlagd till en missionsstation i Kenya. Där finns möjlighet att arbeta i mekanisk verkstad, på barnhem, med socialt arbete i slummen och mycket annat.
– Det är viktigt för dessa människor att få se ett annat liv, att det finns människor som kanske har det ännu värre. Genom att hjälpa andra hjälper de förhoppningsvis sig själva också, säger Karolina och förklarar att X-Cons kan erbjuda fast bostad i Småland för dem som deltagit i projektet.

Karolina kontaktade Anders, som intervjuats i artikeln om Timo, och fick till slut även kontakt med Timo. Timo uttryckte nu att han på allvar ville bryta med sitt gamla liv och gå in i projektet.
Inom kort blir han den första att åka till missionsstationen i Kenya.
– Han är så peppad, säger Karolina.
– Kan man rädda Timo så kan man rädda dem alla, säger Anders.

Del 2: Den långa vägen ut

Den 20 augusti 1994. 29-åriga Karolina Johnsson befinner sig på Bangkoks flygplats. Om några timmar lyfter planet mot Stockholm, där hon ska genomgå en ögonoperation. De senaste två åren har hon levt och arbetat i Thailand inom ädelstensbranschen. Hon har börjat ledsna på sitt jobb och går i funderingar om vad hon ska göra härnäst. Världen ligger vid hennes fötter.

Men som ni kanske minns av löpsedlarnas rubriker så fastnade Karolina i tullen. Eftersom hennes far var diplomat kallades hon ”Diplomatdottern”. Den resväska hon lovat att frakta till Europa åt en vän hade väckt tulltjänstemännens intresse. I ett lönnfack hittade de en påse. Innehållet? Närmare sju kilo heroin.
– Jag var naiv. Som person är jag en obotlig optimist och tror alltid det bästa om människor tills motsatsen är bevisad. När en vän frågar om hjälp ställer jag upp. Det fanns inte i min sinnesvärld att samme vän kunde utsätta mig för risken att dömas till döden, säger hon.

För att slippa dödstraffet erkände Karolina brottet, trots sin bedyrade oskuld. I Thailand innebär nämligen ett tidsbestämt straff att en överföring till svenskt fängelse möjliggörs efter fyra år. Karolina fick till slut sin dom. Hon dömdes till 50 år i kvinnofängelset Lard Yao, där hon fick trängas med 150 andra på 140 kvadratmeter, bland smuts och kackerlackor.
– I början var jag ganska bitter och tyckte synd om mig själv. Sedan insåg jag att jag hade två val. Antingen kunde jag förgöra dessa fyra år eller så kunde jag göra det bästa av situationen, säger Karolina.
Eftersom Karolina arbetat i Thailand behärskade hon språket och hade en förståelse för de kulturella spelreglerna. När hon visade respekt för medfångarna upptäckte hon att hon fick respekt tillbaka.
– Jag kallar mig inte för buddhist, men under denna tid fick jag med mig ett buddhistiskt tankesätt. Jag insåg att livet handlade om att kunna ge och ta emot. Som svenskar är vi duktiga på att ge men betydligt sämre på att ta emot. Vilka är vi att förneka våra medmänniskor glädjen att få ge oss något?
Med de nya insikterna märkte Karolina att livet i fängelset blev enklare. Plötsligt var det inte så farligt att bara äga några tygskynken och en plastskål. Alla befann de sig ju i samma situation.
– Jag nådde en vändpunkt i livet och insåg att jag var en humanist, inte alls den naturvetare jag alltid trott mig vara.

Karolina knöt starka vänskapsband i fängelset och kom snabbt in i rutinerna. På morgonen väcktes hon av nyckelknippornas rassel för att kort därpå skynda sig till tvättning. Dagarna spenderades mestadels med att sy militär- och skoluniformer. I fångenskapen fanns sällan anledning att tänka på livet hemma i Sverige, berättar hon.
– Visst tänkte jag en del på det, men för det mesta var jag så fokuserad på det vardagliga livet i fängelset. Ett liv utanför murarna existerade inte just då. I stället försökte jag anpassa mig så gott jag kunde.
En dag blev Karolina inkallad till administrationen. Tillsammans med en medfånge, ”någon sorts lekmannaadvokat som kunde lite engelska”, fick hon en rejäl papperslunta i famnen.
– Det var Kriminalvårdens offentliga föreskrifter från 1976. På svenska! De ville ha texten översatt för att kunna lära sig hur kriminalvården såg ut i andra länder. Det var en stor ära att få det uppdraget och än i dag får jag gåshud när jag tänker på det. De visade mig förtroende.

Efter fyra år och fyra månader skedde så utlämningen till Sverige. Karolina flyttades från ett fängelse till ett annat. Från Lard Yao till Hinseberg. Nu behövde hon inte längre trängas på små ytor och oroa sig över kackerlackornas bett. Men allt var inte bättre i det svenska fängelset. Långt därifrån.
– Jag märkte ganska snabbt efter flytten att man på Hinseberg inte tog hänsyn till att människor behöver ett visst mått av ansvar, empati och sympati. Vi fångar blev intalade från dag ett att vi var nollor som inte hade någon framtid. Miljön präglades av en stor missunnsamhet, både bland personal och interner.
Karolina menar att vi måste bli bättre på dessa punkter i Sverige. Att förmedla dålig självkänsla är inget bra sätt att utrusta fångar för ett liv i frihet på, säger Karolina.
– Många säger att svenska fångar har det för bra och pekar på de materiella tillgångarna. Men vad betyder allt sådant när man förlorat sitt människovärde? I Thailand var det tvärtom. Där hade jag inga saker men åtminstone ett människovärde.
Hur ser du i dag på dina år i thailändskt fängelse?
– Det låter kanske knäppt, men om jag ska sammanfatta de fyra åren med ett ord så är det med ordet ”tacksamhet”. Jag lärde mig ovärderligt mycket om mig själv i fängelset och om varför vi egentligen finns här. Jag lämnade Lard Yao med en förståelse för vad villkorslös kärlek innebär, säger Karolina Johnsson. n

Fotnot: 2006 blev Karolina Johnsson åter en fri kvinna.