Bok: Religionsblinda journalister låter drevet gå

Vissa kombinationer av ord på löpsedlarna säljer bättre. Till exempel att kombinera präst, kyrka eller församling med övergrepp, sex eller mord. I tidningstexterna är det sedan bara att braka på med värdeord som hemlig, sekteristisk, hjärntvätt eller vad man nu vill. När drevet går mot de kristna är allt tillåtet.

Varför är det så? Vilka drivkrafter ligger bakom det ena publicistiska övertrampet efter det andra? Om det funderar ett antal goda skribenter i antologin ”Värstingkristna i drevet” (Artos & Norma bokförlag 2010). Nils-Eije Stävare beskriver hur pingströrelsen under många årtionden drabbades. Yvonne Maria Werner ger en liknande exposé över pressens attacker mot ordensväsendet i Katolska kyrkan. Dag Sandahl öser rikt ur källan med artiklar som beredde mark för beslutet om kvinnopräster. Kerstin Elworth granskar granskningen av Livets Ord och Opus Dei, medan Anette Novak resonerar med utgångspunkt från Knutby- och Åke Greenskriverierna.

Det är en ganska sorglig läsning, efter en vår då drevet gått mot en enskild präst i Örnsköldsvikstrakten och Katolska kyrkan varit fritt villebråd. Inte desto mindre angelägen. Kränkningen av de kristna är ett billigt knep att skapa samförstånd mellan tidningar och läsare. Vi som vet bättre, blink blink, än de där som vidskepligt tror och håller sig med antika uppfattningar.

Roland Poirier Martinsson sammanfattar läget: ”I Sverige framstår skriverier om kyrkan ofta som föga mer än retoriska accessoarer att hänga på sin egen hållning i moraliska och teologiska frågor, som i sin tur inte alltid tycks särskilt genomtänkta.”

Erika Cyrillus